Gå direkt till innehållet

Hv

Maria Floria

– en kvinna i Afrika.

Kanske har du redan köpt en Coffee Beanie's hat, kanske funderar du på - eller kanske är du bara nyfiken. Vi finns till för att hjälpa kvinnor som Maria Floria som lever i de allra fattigaste delarna av jorden och som inte kan tjäna tillräckligt för att överleva i det jordbruksarbete som är deras enda alternativ. De allra flesta av våra stickare är kaffebönder, varför vi har kallat våra hattar för kaffehattar på engelska.

Skyddad från solen i ett hörn av centrum står en uppenbarligen äldre kvinna modigt redo för en intervju. Maria Floria, 45. Och med dessa fakta på plats upphör all förtrogenhet mellan henne och min värld. Ansiktet är fortfarande klippt i sina ursprungliga fina proportioner, men friskheten har för länge sedan torkat ut. Det som återstår är en gammal människa som trots värmen idag är intrasslad i flera lager av klänning och vaxtyg. Hennes klädsel är inte av misstag. Jag frågar hur hennes vardag ser ut och hon svarar: "Jag funderar hela tiden på hur jag ska få mat". Klädlagren täcker en kropp som aldrig har fått vad den har saknat. Allt kommer efter det behovet.

Jag kommer aldrig att förstå det trauma av fattigdom som den här kvinnan måste befinna sig i. När man inte har mat till mer än middag och inte ens varje dag, när gör alla andra saker vi som människor kan bry oss om från början och slut. som är president i USA just nu. Om grannarna har delat upp sig eller om vägen ska ha bredband i år. Det finns frågor jag inte kan plocka upp tillräckligt djärvt för att ställa, men just här är Maria Floria som vet svaren.

Där på kanten, tänker du mest på dig själv eller på dina barn? Finns det en punkt där gungbrädan av moderskärlek tipsar och där biologins matematik tar över och dikterar att du ska äta snarare än ditt undernärda barn så att de andra barnen fortfarande har en mamma? Alla Marias 7 överlevde. Och de två minsta är på god väg i de stora klasserna i grundskolan nu. De fyra största bor nu i Kigali och försöker ta sig dit, varav en har blivit soldat, säger hon stolt. De fyra stora är inte hennes biologiska barn. De gick med i det övergripande äktenskapspaketet redan 1995, när hennes man hade blivit änkling och hade skickat en budbärare för att leta efter möjliga ämnen att gifta sig med. Erbjudandet överlämnades till den 15-åriga ogifta Maria, 24, som då levde ensam och därmed var i stånd att inte tacka nej till ett äktenskapserbjudande.

När Maria accepterade och sa ja till främlingen visste hon inte att han var sjuk med en bruten axel som skulle göra honom sängliggande och oförmögen. När jag frågar om han är en god man med gott hjärta är svaret en kort nick och ett hmm-ljud som min manliga tolk väljer att översätta med ett klingande "ja". Jag vet inte? En sängliggande änkling till året efter ett av historiens värsta folkmord, där ingen visste vem som varit bödel eller offer, och då bara fyra fulgleungenæb på köpet. Ett klingande "ja" hade nog inte varit min första gissning på ett ärligt svar. Men allt jag kan få ut av Maria under den nuvarande intervjuramen.

Centret för hivsmittade blev en gigantisk ljuspunkt i familjens liv. För tio år sedan, när projektet startade, hörde Maria genom omvägar att det fanns en plats där man kunde få hjälp. Hennes yngsta var liten och undernärd och hon kvalificerade sig genast för verktyget. Varje tisdag sedan dess har hon njutit av att vara en del av samhället med kvinnor och deras barn i liknande situationer. De har fått del av alla fördelar som projektet erbjuder i form av skolavgifter, uniformer, sjukförsäkring, andel i skörden, hembesök, sömnads- och stickgrupper och måltider på lördagar under flera år. När sanningen ska fram – i omvänd ordning. Även om Maria smyger en tacksam dimma med blicken när hon beskriver samhället är hon ganska tydlig i frågan om vad som varit viktigast, hjälpen eller gemenskapen? Då svarar hon snabbt "hjälp". Tio års trogen tjänst för människor på gränsen. Man blir ändå riktigt glad en sådan här morgon mitt i någon annans otroliga verklighet.

Aimee och Morten fick idén till Coffee Beanies på sin resa 2017.

Aimee med sticktränaren Lise inför Lises resa till Burundi i augusti 2021.

Coffee Beanies är inspirerat av projekt som ett HIV-center vi besökte när vi bodde i Rwanda och Burundi. När centret grundades för 14 år sedan fanns det gott om barn från aidsdrabbade familjer som förlorade i överlevnadsspelet. Ett danskt par Hanne och Hartvig Weber-Hansen samlade 100 av barnen med familjer och såg till att de klarade sig. Lise som är vår sticktränare på Coffee Beanies är dotter till det gifta paret. Hon och hennes man Jep är från sin ungdom afrikaners berättelser, och har alltid vetat att de en dag förmodligen skulle åka dit igen. Så häftigt att det har hänt. Vi har stora förhoppningar om att många familjer ska ha hopp genom att sticka sig för en bättre framtid. Läs här min intervju med en av kvinnorna på centret.